Det var i nådens år 1975. Jag befann mig i Lappland, närmare bestämt i Gällivare.

Full av förutfattade meningar om fjällvärlden hade jag, en västerhavets dotter (nåja nästan i alla fall)

varit tvungen att ge mig på gotto ch ont. Det "hotfulla, hemska" Lappland hade mig helt i sitt våld.

En beskrivning av dess ofattbara skönhet vore att våldföra sig på skrivkonsten.

En händelserik dag skall jag ändå ta mig friheten att återge. Kanske kan jag ge er känslan av en inbllick i det under som vår natur egentligen är.

Denna dagen började med ett studiebesök i en gruva. I  en kort stund fick vi lyssna till forcerad föreläsares beskrivning

om gruvans tillkomst och utveckling. En tjänsteman från gruvkontoret höll anförandet. Några av oss nickade erkännande, några skakade på sina huvuden och såg tvivlande ut. När vi sedan kom ner i själva brottet förstod vi varför meningarna varit delade. Naurligtvis hade inte utvecklingen stått till och förbättringar hade visst gjorts. Men det själsdödande mörkret, den onda luften, detta fanns kvar. Lika så den ödmjuka respekt som alltid kommer att finnas hos människor som arbetar med något som är dem övermäktigt. Men måste nog både hata och älska något så överjordiskt vackert, som trots sin skönhet kan vara så fullt av ondska. Men man är aldrig likgiltig.

Efter en dag i dessa omgivningar kände jag mig ganska omtumlad. Den krassa verkligeten hade jag bara fått ett hum om. Känslorna höll ändå på att spränga mig.

Då var det dags för nästa utflykt. Vi skulle besöka det "lilla fjället" Dundret. Det "lilla fjället" var så högt att det kändes som att forcera en himmelsstege. Här blev verkligheten in krass längre. På något sätt blev vi avskärmade  från världen nedanför fjället. Vi klev rakt in i en folkvisa. Utrustade med flöjter och fioler började vi en långdans över mjuka mossmarker, över stock och sten. Vad gjorde det att dansen var färöisk och musiken improviserades, här fanns inga krav, inga gränser. Vi var alla en del av skapelsen, viblev ett med naturen.

Ett starkt månsken fulländigade den stämningsfulla tavlan.

Vårt uttryck för livsglädje övergick så småningom i något lugnare former. Vi började deklamera. Inspirationen gav oss alla förmågan att våga tala inför varandra och den ena dikten efter den andra föddes den natten. Fiol och flöjtspelarna följde oss på sina instrument.

man skulle kunna hålla på i timmar och skriva om  fragment, sekvenser ur detta underbara dygn. Berätta om den mörbultande känslan som uppkom när man kastades från gruvans hotfulla skönhet till fjällets frihet och storslagenhet. tyvärr kan detta knappt göras. Orden utmanar och kan också förta en stämning. Glömma kan jag dock aldrig. Ödmjukheten finns kvar.Tacksamheten över att få varit med och ta del i detta vackra. Jag önskar bara att fler människor kunde få öppna sina sinnen och ha förmågan att njuta av vad som finns av skönhet. Skönheten , storheten finns runt oss. Jag upplevde detta i Lappland, men du kan uppleva det var som helst. Det finns överallt.

Bara öppna dina sinnen och ta emot............................

För en stunds sedan satt jag och tittade i gamla papper och fann en dikt. Den handlade om en vuxens önskan att få vara barn igen.

Jag vill tillbaka till den tid då livet var enkelt.....

Låt oss nudda vid den tanken en stund......att livet var enkelt.

Låt oss våga vara barn en stund......våga tro att livet är enkelt.

Våren gör det lite lättare för de flesta av oss. Ljuset gör det lite enklare. Ljuset som skingrar mörkret. Varje år är vi lika förundrade över dettakapelsens under. Men vi behöver inte förstå det, bara ta till oss och njuta, ta till oss dofterna, färgeran, det i sanning enkelt.

I barnens värld är det enkla det starka. I den världen är det antingen eller. Där är enkla men starka sakewr som styr....

Glädje, Sorg, Skratt och Gråt....

Låt oss stanna i barnens värld och anamma det enkla. Dela det enkla...

Dela Glädjen, Sorgen, Skrattret coh Gråten. Då blir vi starka

Då blir vi starka att möta en ny vår, där vardagen ibland jagar oss nog så hårt.

En vår där gemenskap, generositet ger oss alla styrka att ta del av livet.

När vi går ut i vårljuset kan vi höra att allting runt oss viskar Vakna! Vakna! Fåglar som drillar, blommor som nästan kväver oss med sin skönhet.

Lojt och kankse lite irriterat ruskar vi på oss och tänker: Nehej du lilla fågel, jag vill vara kvar i en aningslös drömtillvaro, där ingen stör mig. Där ingen tvingar mig att bli engarerad.

Vakna! Vakna! Så talar också TV och andra medier till oss. Men de kan vi välja bort. Vi behöver väl inte bruy oss. Eller?

Är det inte dags nu att vakna. Vakna till en vår där vi tar till oss fågelsången, tar till oss den ofattbara skönhet som naturen bjuder oss.

För att kunna ta till oss detta måste vi vara klarvakna. Ställa upp för varandra, sopa undan orättvisor, våld och annat som fördunklar sikten för oss. Skölj rent fönstren ut mot världen så att du ser din bror och din syster med kärleksfulla ögon inte med sömndruckna slöa ögon eller ögon speglande en mentalitet som säger: Jag bryr mig inte.

Det är lätt och bekvämt att säga: När jag var liten fick jag lära mig att hålla tyst. Det äger säkert sin riktighet och säkert satt spår i ett fortsatt vuxenliv.

Men Du har också fått lära Dig andra saker. Vara klarsynt över vad som är rätt eller fel. Vara tacksam. Som vuxen har Du ett val att använda den kunskapen på ett vaket sätt. Egentligen är det ett ganska enkelt val. Allt vad du vill att människor skall göra mot Dig, det skall Du göra mot dem.

Så låt oss nu öppna våra sinnen som är vårt fönster mot världen. Kosta på Dig ett leende mot dem som lever i ett mörker, kanske känner Du då en styrka som bekräftar: Jag är stark och vaken i en värld som behöver styrka och vakenhet.