Det var i nådens år 1975. Jag befann mig i Lappland, närmare bestämt i Gällivare.

Full av förutfattade meningar om fjällvärlden hade jag, en västerhavets dotter (nåja nästan i alla fall)

varit tvungen att ge mig på gotto ch ont. Det "hotfulla, hemska" Lappland hade mig helt i sitt våld.

En beskrivning av dess ofattbara skönhet vore att våldföra sig på skrivkonsten.

En händelserik dag skall jag ändå ta mig friheten att återge. Kanske kan jag ge er känslan av en inbllick i det under som vår natur egentligen är.

Denna dagen började med ett studiebesök i en gruva. I  en kort stund fick vi lyssna till forcerad föreläsares beskrivning

om gruvans tillkomst och utveckling. En tjänsteman från gruvkontoret höll anförandet. Några av oss nickade erkännande, några skakade på sina huvuden och såg tvivlande ut. När vi sedan kom ner i själva brottet förstod vi varför meningarna varit delade. Naurligtvis hade inte utvecklingen stått till och förbättringar hade visst gjorts. Men det själsdödande mörkret, den onda luften, detta fanns kvar. Lika så den ödmjuka respekt som alltid kommer att finnas hos människor som arbetar med något som är dem övermäktigt. Men måste nog både hata och älska något så överjordiskt vackert, som trots sin skönhet kan vara så fullt av ondska. Men man är aldrig likgiltig.

Efter en dag i dessa omgivningar kände jag mig ganska omtumlad. Den krassa verkligeten hade jag bara fått ett hum om. Känslorna höll ändå på att spränga mig.

Då var det dags för nästa utflykt. Vi skulle besöka det "lilla fjället" Dundret. Det "lilla fjället" var så högt att det kändes som att forcera en himmelsstege. Här blev verkligheten in krass längre. På något sätt blev vi avskärmade  från världen nedanför fjället. Vi klev rakt in i en folkvisa. Utrustade med flöjter och fioler började vi en långdans över mjuka mossmarker, över stock och sten. Vad gjorde det att dansen var färöisk och musiken improviserades, här fanns inga krav, inga gränser. Vi var alla en del av skapelsen, viblev ett med naturen.

Ett starkt månsken fulländigade den stämningsfulla tavlan.

Vårt uttryck för livsglädje övergick så småningom i något lugnare former. Vi började deklamera. Inspirationen gav oss alla förmågan att våga tala inför varandra och den ena dikten efter den andra föddes den natten. Fiol och flöjtspelarna följde oss på sina instrument.

man skulle kunna hålla på i timmar och skriva om  fragment, sekvenser ur detta underbara dygn. Berätta om den mörbultande känslan som uppkom när man kastades från gruvans hotfulla skönhet till fjällets frihet och storslagenhet. tyvärr kan detta knappt göras. Orden utmanar och kan också förta en stämning. Glömma kan jag dock aldrig. Ödmjukheten finns kvar.Tacksamheten över att få varit med och ta del i detta vackra. Jag önskar bara att fler människor kunde få öppna sina sinnen och ha förmågan att njuta av vad som finns av skönhet. Skönheten , storheten finns runt oss. Jag upplevde detta i Lappland, men du kan uppleva det var som helst. Det finns överallt.

Bara öppna dina sinnen och ta emot............................